En ny roll för designforskningen

Vår tid präglas av stora farhågor och begränsade förhoppningar. Media översvämmas av krisbeskrivningar och hot. Forskningen ses som ett av få exempel på positiv utveckling men vad kan den egentligen åstadkomma? Skulle designforskningen kunna ha något att bidra med i dessa stora sammanhang?

Forskningen som samhällsaktör

När forskningens samhällsroll diskuteras riktas ofta uppmärksamheten på medicinområdet. Människors livslängd har ökat och många allvarliga sjukdomar har kunnat botas. Forskning om växtförädling och nya metoder i jordbruket visar på andra avgörande genombrott. Klimatforskningen är det senaste exemplet på viktiga insatser. Dessa framgångar har lett till krav på evidensbaserad kunskap även inom andra sektorer i samhället.  Evidensbaserad design har till exempel blivit ett hett diskussionsämne.

Begränsningen är att denna typ av forskning har svårt att besvara frågor där man inte har full kontroll över alla variabler.  Man söker efter allmängiltiga samband och mekanismer som kan läggas till grund för säkra förutsägelser vilket förutsätter snäva avgränsningar av det man ger sig på. Mindre ”rena ”problem i dynamiska sammanhang där angreppssättet måste anpassas efter situationen lämnas till praktiken utanför akademin. Det gäller även mer komplexa förhållanden där olika typer av kunskaper måste kombineras. Traditionellt arbetande forskare undviker på så sätt problemen med att helheter är kvalitativt annorlunda än summan av dess delar.

Trots att kunskaper om samhället aldrig kan behandlas på samma sätt som kunskaper om naturen har huvuddelen av samhällsvetenskapen hittills haft samma fokus. Man söker även här allmängiltiga utvecklingskrafter och osäkerheten hanteras genom att begränsa synfältet. På ett ännu mer påtagligt sätt flyttas därmed problemen med nyttiggörandet av kunskaperna till tillämpningarna.

Denna typ av forskning inriktad på generellt tillämpbar kunskap brukar kallas nomotetisk. Det finns emellertid också forskning som arbetar med enskilda och unika förhållanden. Denna typ av forskning brukar kallas ideografisk. De två begreppen lanserades av historikern Wilhelm Windelband (1884).

Tanken med denna typ av forskning är att man genom en djupgående och detaljerad beskrivning och analys av en viss företeelse eller situation skall komma så nära erfarenheter som är gemensamma för många människor och som de därför kan förstå och ta tillvara genom jämförelser och analogier. Det kan ses som en kvalificerad motsvarighet till hur olika typer av berättelser används i vardagliga sammanhang för att sprida erfarenheter och kunskaper och bygga upp gemensamma förhållningssätt. Denna typ av forskning är vanlig inom det historiska området och i konstnärliga sammanhang. Men angreppssättet kan även användas för att till exempel utveckla handlandet inom en profession där man delar många erfarenheter och har byggt upp ett gemensamt språk.

Men det finns också en slags mellanform av forskning. Den är fortfarande inriktad på generell kunskap men söker inte stabila samband mellan olika faktorer. Den har i stället till syfte att utveckla den teoretiska förståelsen av sammanhanget. Den bygger i allmänhet på serier av studier av likartade situationer.

Forskarna utgår då från sin förförståelse, söker artikulera den och använder studierna för att utsätta den för kritisk granskning.  Det sker inte bara genom att samla data om det man är mest osäker på utan också genom att vara öppen för alla slag av avvikelser som motsäger den existerande föreställningen eller aktualiserar andra infallsvinklar och perspektiv. Syftet är således inte faktisk utan teoretisk generalisering. Resultatet får därmed karaktären av ett kvalificerat sätt att resonera i en viss typ av situationer. Detta brukar kallas fallstudiemetodik efter Robert Yin (1984).

Designforskning i nya sammanhang

Hur förhåller sig designforskningen till dessa olika typer av forskning? En stor del av designforskningen är naturligtvis inriktad på design i sig själv. Det är fråga om att utveckla kunskaper om både processer och artefakter. Dessa kan förstås studeras som alla andra fenomen i samhället med syfte att finna evidens för vissa samband. Erfarenheten av denna typ av studier är emellertid inte så goda. Genom att designsituationer har så olika förutsättningar återkommer sällan problemen på exakt samma sätt och det blir svårt att ge entydiga konsekvensbeskrivningar och rekommendationer. Denna typ av forskning måste därför kompletteras med ideografiskt arbete och fallstudier som ger mer flexibelt användbar kunskap genom att visa på mönster och ansatser.

Men kan designforskningen bidra till kunskapsutvecklingen även utanför sitt eget fält? Studiet av artefakters användningsmöjligheter och omvärldspåverkan kan naturligtvis bli till nytta även för andra än designers. Frågan är dock om arbetet då behöver genomföras av forskare med designerbakgrund. Svaren kan visserligen bli mer användbara i ett professionellt perspektiv men det behövs också annan sakkunskap för den typen av bredare utvärderingar. Det gäller bland annat påverkan på miljön.

Mer intressant vore om den grundläggande yrkeskunskapen inom design kunde komma in i forskning med annan inriktning än just design. Men har forskning verkligen nytta av denna typ av skapande förmåga? Det beror på var man vill dra gränsen mellan forskning och annan utvecklingsverksamhet.

En stor del av den medicinska och tekniska forskningen är de facto nyskapande även om den av forskarna själva ofta framställs som en strikt tillämpning av naturvetenskapliga resultat. Klart är förstås att den hämtar viktig näring från traditionellt upplagd forskning men för att få fram bra idéer krävs också förmåga att ana sig till en dold potential och tillgång till metoder för att pröva sig fram till ett hållbart resultat. Och det är just detta kreativa tänkande och utprövande designers är skickliga på genom sin erfarenhet av att kombinera generella och situationsbaserade kunskaper.

För att få fram något som fungerar i olika sammanhang krävs i allmänhet också en analys utifrån ett antal scenarier. Användningssituationerna uppfattas ju olika av människor med olika bakgrund och förutsättningarna kan också variera och förändras över tid. Här rör man sig alltid på osäker mark och det krävs både systematiskt arbete och fantasi för att skapa rätt underlag. Även här har designers användbara erfarenheter.

Varför kan då inte detta kreativa utprövande ske i ledet efter att forskningen har visat på nya möjligheter? Problemet är att det är svårt att se den fulla potentialen av en upptäckt direkt och att det finns många upptäckter att gå vidare med.  Utan återkoppling från det kreativa och utprövande arbetet blir det svårt att prioritera bland tänkbara fördjupningar. Ett integrerat arbetssätt gör det också lättare att möta den globala konkurrensen eftersom tiden från idé till aktualisering och realisering förkortas.

En annan vinst av ett integrerat arbetssätt är att mer designarbete skulle genomföras i ett akademiskt sammanhang med dess krav på insyn och kritisk kollegial granskning. Det skulle sannolik höja kvaliteten även i den professionella praktiken via utbildningen.

Tillvaratagandet av det konstnärliga perspektivet

Att annan forskning skulle ha nytta av designarbetets förmåga att generera innovativa lösningar på komplexa problem är således ganska klart. Men skulle också dess konstnärliga kärna kunna tas tillvara på ett intressant sätt? Det beror på vad man menar med det konstnärliga perspektivet.

Det är viktigt att konstatera att design och fri konst är skilda praktiker. I design finns alltid yttre krav att ta hänsyn till. Därmed är inte sagt att dessa krav i alla lägen begränsar möjligheterna att skapa konstnärliga kvaliteter. Men då måste man se det konstnärliga som en fråga om gestaltning av något och inte som ren form och designern måste ha ett tolkningsföreträde när det gäller vad som skall gestaltas.

Betyder då gestaltningen något utöver den omedelbara upplevelsen eller är den bara en extra bonus? Som jag ser det har det konstnärliga perspektivet med förståelsen av helheten och sammanhanget att göra. Denna ökade förståelse är svår att artikulera så att andra kan förstå den på ett intellektuellt plan. Den finns där som en personlig aha-upplevelse och omgivningen kan egentligen bara ge respons på genom att skärpa sin egen uppmärksamhet. ”Det stämmer” säger vi ibland när det kongeniala sambandet mellan innehåll och form framträder särskilt tydligt. Etik och estetik är detsamma sa Wittgenstein i Tractatus logico-philosophicus och menade att moral inte kan kommuniceras på annat sätt än genomgestaltning, ett synsätt han höll fast vid även senare i livet.

Vad behöver göras för att förverkliga denna potential?

Första steget skulle vara att sluta att betrakta designforskning som enbart ett konkret kunskapsstöd till existerande designpraktiker. Designforskning skulle i stället utvecklas som ett komplement till annan forskning som har till syfte att bidra till lösningen av större och mindre problem i samhället och ambitioner att utveckla nya möjligheter.

Det är fråga om att skapa problemorienterade tvärvetenskapliga forskningsmiljöer där varje forskare arbetar utifrån sin egen specialitet men gör det i ett ständigt utbyte av resultat och idéer med forskare från andra områden. Projekten i en sådan forskningsmiljö skall kunna vara grundforsknings- eller tillämpningsorienterade i olika utsträckning men ändå aldrig tappa kontakten med helheten. Praktiskt skulle man skapa projektmiljöer där forskare för kortare eller längre tid kan ha arbetsplatser utan att för den skull helt lämna sin heminstitution och dess seminarier och workshops.

Peter Ullmark 2010-04-16

Referenser

Windelband W (1884) Präludien. Vol 2. Freiburg im Bresgau, Tyskand

Yin R K (1984): Case Study Research – Design and Methods. Sage publications USA   

Wittgenstein L (1921): Tractatus logico-philosophicus. CK Ogden

Dela/spara Dela eller tipsa

Designfakulteten grundades i december 2007 med finansiering från Vetenskapsrådet och KTH. Dess främsta verksamhet är att driva en nationell forskarskola i design i samarbete med ett 20-tal institutioner runt om i Sverige.

Designfakulteten
KTH ITM
Institutionen för maskinkonstruktion
Brinellvägen 83-85
100 44 Stockholm

Kontaktpersoner

Föreståndare maria [dot] hellstrom [dot] reimer [at] mah [dot] se (Maria Hellström)
Informationsansvarig sushel [at] kth [dot] se (Susanne Helgeson)

Webb av Happiness